Recension: Uncharted Golden Abyss (PS Vita)

Uncharted-serien är en av Sonys starkaste spelvarumärken. Medan den första delen i serien led av riktigt hemsk screen tearing har de grafiska aspekterna hamnat så nära perfektion det bara går i del två och tre. Den filmiska matinékänslan är otroligt härlig, och det bästa av allt är givetvis att de är otroligt bra spel under det sminkade yttre.

Uncharted Golden Abyss utvecklades emellertid inte av Naughty Dog som stått för de tidigare delarna, utan när Playstation Vita-versionen skulle skapas till lanseringen var det Bend Studio som fick uppdraget. De är givetvis mest kända för Syphon Filter-serien, men på senare tid har de främst utvecklat spel till Playstation Portable.

Läs mer

Recension: Rayman Origins (PS Vita)

Fjolårets bästa plattformsspel – Rayman Origins – är tillbaka, och denna gång är det Sonys Playstation Vita som gäller. Spelet bjuder på ren och skär underhållning som aldrig blir repetitivt. Galna upptåg, gulliga karaktärer och en riktigt stilfull tecknad stil som nästan gör sig ännu bättre på Playstation Vita – tack vare konsolens fantastiska skärm – än de stationära konsolerna.

Läs mer

Recension: Ico & Shadow of the Colossus HD Collection

Är spel konst? Den frågan satte Ico igång på riktigt. Under en tid när allt handlade om grafik och hur utvecklarna kunde få ut så mycket av kontrollen som bara var möjligt skalade Team Ico av och släppte ett spel som levde på sin känsla. Ico & Shadow of the Colossus HD Collection är en Playstation 3-samling – som fått uppfräschad grafik och 3D-stöd - med två av förra generationens viktigaste spel. Undertecknad har recenserat på Pricerunners Spelblogg.

Recension: SplatterHouse = våld och blod = sant!

Kan väl efter två timmar framför burken säga att spelet förtjänar titeln Världens blodigaste spel.

Att de har en åldersgräns på 18 år är ju helt okej liskom, men frågan är om inte 15 år räcker? Det är ju så orealtistiskt att en 15-åring bör klara spela utan mardrömmar. Blodet skvätter och du mer eller mindre bara köttar allt som kommer ivägen. Perfekt att ta ut sina aggressioner med…
SplatterHouse uppmuntrar till sadistiska tilltag som att slita upp käkarna på de små troll du möter, det känns på något sätt lite som PS3:ans God of War över köttandet vi stöter på. Här sliter vi av lemmarna på motsåndet och har man otur så tar de något från dig med. Som en liten noob fick jag armen avsliten, men vad gör det när du kan plocka upp den och nita krypen med den istället.

Storyn till spelet är helt sämst. Som tagen ur en skiten rulle från tidigt -90 tal. Våldet som kommer från en skurvad story där som så många gånger förr en flickvän är inblandad. Så killar, se upp där ute, hahha .. nej skämt åsido. Du är karaktären Rick som är ett offer på alla sätt, en looser helt enkelt. Du är utelämnad i en blodig röra medan en galen och elak vetenskapsman har stuckit med din grymt snygga flickvän, låter det bekant? Du har säkert sett det på film i så fall.

För er som sett filmrullen MASK så hajar ni nog läget. För där ligger du helt utlämnad när en hockeymask talar till dig. Denna mask ber dig att ta på den och det gör du! Resultatet är en förvandling till ett rubbat steoridmonster och därifrån drar speläventyret igång.

Det är nu alltså dags för att ut och kötta. Jag älskar ju hur de tänker med uppgraderingar och dylikt. Man samlar alltså upp blod från sina offer för att kunna köpa dessa. Vilket kött!! Det roligaste i detta spel är inte bara att kötta och slita av lemmarna på dina motståndare, men också de sköna ”brödsmulor” – i detta fall topless-bilder som man samlar upp. Dessa har ju smarta flickvännen rivit sönder och släppt efter sig så du ska kunna spåra henne och ta tillbaka henne. Topless-bilder är ju alltid uppskattat liksom, fast jag fattar inte hur det kommer sig att hon blir kidnappad och har en massa sådan bilder på sig? Jaja. Resten får ni ta reda på själva. Ut med er och slit av en arm eller två!

Är då splatterHouse bra eller dåligt?
Jag hittar mycket bra grejer, men alldeles för många dåliga också. Vilket visar sig när man ger sig in i hetluften och ska börja kötta. Spelmekaniken är primitiv och uppmuntrar absolut inte till några finesser och då finns det ju ett antal alternativa attacker att välja mellan. Därmed decimeras spelet till ett jävla tryckande på x-knappen och striderna känns snabbt repetitiva. Är inte det något glädjedödande när man kan skrolla igenom en lista med flertalet attacker som man bara vill ut och kötta med? Vad mer kan man säga om SplatterHouse? Jo efter lite härligt kött så är spelet mer eller mindre ganska så tråkigt. Du blir aldrig överraskad. Du har helmeningslösa bossfighter som du ska tampas
med. Inte alls svåra utan istället alldeles för enkelt. Och sen är fighterna så sega. Jag visste egentligen inte vad jag skulle göra utan gick bara in och improviserade, köttade på som en galen snubbe trippandes på LSD eller något. Jag gick beserk helt enkelt. Även i dessa fighter hittar vi lite knep från God of War, men de får ni ta reda på själva.

Spelet är ett skönt spel om du har sjukt tråkigt en regnig dag och inget annat bättre för dig, men ändå en kul grej att ha i spelhyllan.

Betyg: 2,0 / 5,0 (knappt)
Av: Von Gullis 27/11/2010